Och vad gör vi nu…?

En kväll i juli 2004 kliver vi på bussen i italienska Trieste för att åka till Zadar i Kroatien. Det är en sex timmar lång färd längs oändligt slingrande bergsvägar. Stjärnklart, fullmåne, en mångata som lyser upp havet. Stoppen är snabba, av och köa för toaletten (den på bussen är trasig), en snabb kopp kaffe eller cola och så iväg igen.

Klockan är halv två på natten när vi kommer fram till Zadar. Det visar sig att busstationen ligger en bra bit utanför staden. Allt är nedsläckt, ungdomar på väg mellan olika platser i detta av krig så sönderslitna Balkan har spridit ut liggunderlag och sovsäckar i väntan på nästa buss, nästa delsträcka. Där står vi. Två vuxna, en trettonåring, en elvaåring, en femåring som vid det här laget varit på väg i arton timmar.

Ingen taxi, inga hotell.

För de flesta barnfamiljer är vardagstillvaron välordnad och inrutad, annars skulle den inte fungera. På resan blir vi något annat, vi är frikopplade från alla måsten: inga läxor, ingen Bolibompa, ingen tvätt som ska sorteras. Men vi har inte heller vardagens förutsägbara trygghet. Därför är känslan av att stå där mitt i tomma intet och inse att man själv måste fatta alla beslut, utan att veta exakt vad som ligger framför en, så svindlande. Här finns utmaningen, här finns spänningen – själva kärnan i resandets lockelse!

En av våra principer för resandet är att alltid försöka överraska oss själva. Vi hyr ett hus på en ö, men vet inte riktigt hur vi ska komma dit, vi blandar högt och lågt, dyrt och tjusigt med enkelt och spartanskt. Ena dagen ett enkelt skjul med naken glödlampa i taket, nästa i ambassadörens tjusiga residens.

Att få improvisera och prova sig fram är både spännande och nyttigt – för barn såväl som för vuxna. Som familj svetsas vi samman när vi tillsammans måste fatta besluten. Alla räknas, alla behövs. För det mesta fungerar det också. Lovisa, som hemma ofta gnäller av trötthet, har inga problem att kliva upp fem på morgonen för att titta på elefanterna i den sydafrikanska Krügerparken, eller att tillbringa en hel dag bland Veronas historiska minnesmärken.

Äventyr handlar inte om geografiska avstånd. Det är betydligt närmare till Zadar än till både Phuket och Gran Canaria. Äventyr handlar inte heller om fara, man måste inte klättra i berg eller dyka för att ha en äventyrlig semester.

Äventyr handlar om inställning, om viljan att bryta mot det invanda. Den familj som vågar göra detta får också sin belöning i form av rika upplevelser som ger liv och kraft åt många mörka novembermorgnar.

Ann Keve Isaksson och David Isaksson

David Isaksson och Ann Keve Isaksson är författare till boken Resa med barn som hittills kommit i två upplagor.

P:S Hur det gick i Zadar? En 25-årig kroatisk kille lastade in oss i sin bil, och medan han underhöll oss (på tyska) med sitt (relativt unga) livs historia körde vi genom öde gator för att till slut komma fram till ett hotell där vi efter ett antal ringningar på klockan lyckades väcka en sömnig nattportier. Sensmoral: Allt fixar sig – och under tiden har man för det mesta rätt så kul.

<< Tillbaka

© Copyright 2001 Global Reporting Books